Bromsproblemen lösta

Giulian vägrade envist att hejda sin framfart på ett anständigt sätt nästan hela sommaren. Obegripligt! Här är den märkliga historien, del 1:

Efter moget övervägande beställdes därför nya slangar, rör, skivor och belägg från England – bilen skulle ju ändå, förr eller senare renoveras mer grundligt! När prylarna väl anlänt och personalen tröttnat på att dega i sommarvärmen startade arbetet.

“AHA” konstaterade då personalen unisont. “Vad vara detta?”

Jo, “detta” var bromskolvarnas anläggningsyta mot bromsklossarna. Vid kontroll av att den urfasning i kolvarna (som ska bidra till att bromsarna inte skriker) var vriden enligt konstens alla regler – saknas tydlig urfasning på två av kolvarna! Rostangreppet hade gått så långt att anläggningsytan inte längre var parallell med bromsklossar och skivorna.

“AHA” konstaterade då personalen återigen. Här är sannolikt problemets kärna. Om anläggningsytan är sned finns risk att kolven “tippar” något och kärvar/fastnar mot cylinderväggen. Därmed kan inte heller full bromsverkan uppnås.Bromskolv snedNy beställning till England. Och nya kolvar monterades! Och en Giulia bromsade så personalen hängde i säkerheltsbältet.

JEPP!  Omgående beställdes tid på bilprovningen! Vilket var ett stort misstag…

Advertisements

Luftad Giulia men ytterligare insatser behövs

Efter att personalen monterat tillbaka den vackert svartlackerade reduceringsventilen, anslutit bromsrör, fyllt på olja och luftat systemet var ju allt klart? Bara att provköra.

Redan tidigare fanns synpunkter på dålig bromsverkan. Och därvidlag är inget förändrat. Bromsarna fungerar hyfsat, d.v.s. jämnt och bra men det var omöjligt att låsa framhjulen. Spelade ingen roll hur hårt testföraren tryckte ner pedalen.

Så nu står en Giulia åter i garaget och skäms! Eller är det personalen som skäms?

Det senare kommer aldrig på fråga – de kommer att skylla allt på “Oraklet i Täby” 🙂

Reducerad Giulia

Giulians huvudbromscylinder monterades i ett nafs. Man kunde nästa tro att personalen gjort detta förr 🙂

Bromsolja i, lufta fram, lufta bak… MEN vad vara detta? Ingen olja kom fram i luftningsnippeln! Garagets hela personalstyrka samlades vid vänster bak(-hjul), slet i sina glesa testar och förstod ingenting. Jo, förresten – de förstod att nu måste Oraklet i Täby kopplas in. Kunde det vara bromsreduceringsventilen?

En snabb undersökning visade att det bromsolja fram till ventilen. Men sedan var det stopp! Det måste vara fel i bromsreduceringsventilen… eller? Och i så fall, hur fungerar en sådan och går det att göra något åt saken? Oraklet i Täby visste genast att ge besked.

– Det går att ta isär den men begripa något… NÄ! Men det går att måla den och göra den riktigt fin…

Efter en sömnlös natt samlades garagepersonalen under Giulian. Reduceringsventilen togs bort, fördes med varsamma händer till rengöringsbadet och sedan till operationsbordet för en invärtes analys. Snart låg hela härligheten blottad för nyfikna ögon. En kolv med diverse fjädrar, brickor, tätningar mm fick med milt våld bankas ut. Och Oraklet fick rätt – som vanligt! Det gick inte att begripa något.

Jaha! Så intressant...

Jaha! Så intressant…

I fullständig okunnighet fortsatte dock analysen. En liten antydan till vändkant kunde kännas en bit ner i cylindern.  Försiktig hening åtföljd av rengöring. Hm, kunde det vara hela problemet??? Nåja, på med lite rött bromsfett och så montera tillbaka allt.

Jo, minsann! Nu kunde kolven röras för hand, t.o.m. fjädern kunde komprimeras en aning. Och till allas stora förvåning gicks det att blåsa rakt igenom ventilen – lovande, eftersom det borde betyda att även bromsolja kan passera. Är detta möjligt? Det lär visa sig när färgen (Oraklet hade ju påpekat vikten av målning) torkat och ventilen åter är på plats.

Ventilen klar för lack.

Ventilen klar för lack.

Även Giulietta är still going strong men kräver visst tillsyn

Det är en häftig känsla. Den där att koppla in batteriet, vrida om nyckeln och vänta in att bränslet når förgasaren. Tänder? Tänder ej? Och när det första livstecknet efter vintervilan brakar till i avgassystemet! Uj, uj, uj… brrrrrm!

Att det sedan visar sig nästan omöjligt att få i en växel blir då en bagatell. Suck vilket ljud Lät den verkligen så här vackert när jag ställde undan skönheten i höstas?

Rattväxel. Jag minns hur lättvättade och snabba de var då på riktigt och alltså på 50 och 60-talet. Men det var då det. Nu, 2014 gick det inte ens med milt våld få i annat än 3:an och 4:an. Trögt var ordet. Speciellt fram och åter. Efter att övertygat mig själv om att backen ligger framåt – nedåt och med oansvarigt våld gick backen motvilligt i läge.

Väl hemma i egna garaget var prioriteringen klar: Alla länkar och rörliga delar i växelreglaget måste ses över… allt annat får vänta. T.o.m. Giulians bromscylinder…

Giulian startad

Det brukar ta sin tid. Att få fram bränsle nog till att få igång Alfans motor. Giulian inget undantag. Men den gick igång!

Tut det för besiktningen väntar och innan dess ska huvudbromscylindern bytas. Bromseffekten har inte varit den förväntade och pedalen har haft två lägen; Ett för normal inbromsning… och sedan ett extra för mer hårda tag. Det extra inträffar när pedalen trycks ner HÅRT. Då hackar den ner någon halv centimeter extra… Det måste väl vara huvudbromscylindern, eller… ???

Hur som helst. Den nya cylindern har anlänt och ligger klar för montering, Jo, personalen vet att det finns repsatser till cylindern som bara kostar en fjärdedel av en ny cylinder. Men det är inte alltid möjligt att renovera cylindern så för att var på den säkra sidan så…

Problemet med den läckande topplockspackningen får vänta till efter besiktningen.

Avbrott räddar sysselsättningen

Eftersom personalen inte behagat byta framfjädrarna på Giulian så står den fortfarande på sommardäck. Dagens övning (på torra sommarvägar) gick ut på att njuta av italiensk ingenjörskonst av bästa märke. När motorn blivit varm nog fick därför den lilla 1300-motorn dra bilen genom alla växlar upp till fjärde. Hej och hå!

Men anade inte piloten ett litet skvalande från värmeelementet ändå…

…inte möjligt eller? Efter varje fullföljd dragning hördes faktiskt ett svagt porlande när varvtalet sänktes.

Ut på stora vägen. Jämn lunk i 3500 rpm. Full koll på temperaturmätaren. Som sakta steg upp mot 80, 82, 83! OCH SÅ SNABBT NER till 75 grader. När detta upprepats tillräckligt många gånger konstaterade den lata garagepersonalen, märkbart lättad; Färdigkört för denna vinter!

Fjäderoperationen kan vänta, vinterdäcken likaså. Vänta på att topplocket lyfts av och renoveras! HURRA! Den hutlöst underbetalda garagepersonalens sysselsättning är räddad även om den här skulle bli klar…

Jooo!

Eftersom vinterdäcken inte fick rum under framskärmarna (jädrans slynglar som inte inser vikten av originalamplitud) så ordnade personalen istället torra och fina vintervägar med omgivande plustemperatur.

Därför fick personalchefen ledigt från jobbet med den gamla förkrigsmorrisen och, under löfte att inte någon gång låta motorn snurra under 3000 rpm, ta Giulian till staden. Men, redan på garageplanen var det något som inte stämde!

Ljudet påminde om ett mindre Porjus. Och det kom från en plats mitt under instrumentpanelen. Där värmeelementet sitter!

Just det! Där värmeelementet sitter. Värmeelementet, som garagepersonalen lagt ner över en veckas “effektiv” arbetstid för att åtgärda. Frågan uppstod omedlebart.

Var den tid som lagts ner verkligen “effektiv”?

Varje varvtalsökning respektive sänkning resulterade i ett käckt porlande. Nä, golvet var torrt! Och inget vatten under bilen. Giulian var helt torr. Både in- och utvärtes.

Hm! Hade systemet luftats? Nä, men det brukar aldrig behövas mer än i instruktionsböckerna. Hade värmekranen (den nya) varit öppen när kylarvattnet fylldes på?

Hm!

Det gick i nästan två liter. Giulian måste ha bilvärldens rymligaste värmeelement.

Jooo! Vilken värme! Personalchefen svettades hela vägen in till stan. Visst, det går att sänka varmvattenflödet men först gäller det att på alla tänkbara sätt njuta av väl utförda arbetsinsatser!